Så närmar sig säsongen 2020 sitt slut. Det har varit ett märkligt år för alla. Brännland Cider har kämpat sig igenom och är glada, stolta över att fortfarande finnas på plats. Vi har sett otaliga kolleger runt om i världen tvingas slå igen. Vi har strött visdomsord omkring oss. “slösa aldrig bort en bra kris” och så vidare och nu börjar vi vara lite trötta på att höra våra egna röster upprepa dem. Året har handlat mycket om att försöka förstå definitionen av utveckling och framgång. Att hålla isär saker.
Under hösten 2019 skördade vi för första gången en mindre mängd äpplen från vår första provodling i Burträsk, tio mil norr om Umeå. Under våren blev de äpplena till ungefär femtio liter iscider.
Vinmakeri, och förstås allt hantverk med ambitioner, bär på två ytterligheter, konsten och affärerna. De här två ska, trots att de nog så ofta är varandras motsatser, samsas i en och samma verksamhet. Det är lätt som företagare att betrakta bara den ena sidan av sin verksamhet (oftast den affärsmässiga) och sedan bedöma huruvida den är framgångsrik eller inte med utgångspunkt i den delen. Ett år som det här är det således, med fullständiga och långsiktiga försäljningstapp på export och i restaurangmarknad, lätt att tappa farten. Om man bara betraktar affärerna.
I det fall man lyckas lyfta blicken växer en annan, mer nyanserad bild, av det vi gör. Men det kräver att man överger den linjära tiden och dess välbekanta kalender-drivna händelseförlopp. Man måste börja tänka i träd-tid.
Femtio liter iscider. Kan man väga det mot den kollaps som hotar delar av vår affärsverksamhet? Min slutsats är att man inte har något val. Det ena är konst och det andra affärer. Båda är viktiga men de rör sig oavhängigt varandras tillstånd.
Nu ska de femtio litrarna vila på fat, särskilt byggt för ändamålet, så länge som den behöver det. Återigen; en process som inte kan tillåtas ha något förutbestämt slut.
Fatet är för övrigt från början ett franskt ekfat på 225 liter som kommit till oss från Chateau Suduiraut i Bordeaux. Först mättat med premier cru Sauternes och sedan med iscider.
Vi skickade ner fatet till tunnbindarmästare Johan Thorslund på Thorslunds kagge som bröt ner det till vår önskade volym och kompletterade med nya bottnar i svensk ek. Så det fysiska kärlet såväl som iscidern i det, har sina rötter i och präglas av, det mycket gamla och det mycket nya.
Tiden i fat är linjär bara på en axel. Det är inte bara månader eller år; det är också en utvidgning och fördjupning av fatets innehåll medan det vilar och till synes står helt stilla.
I slutet av en oktobervecka samlades vi för att skörda de äpplen som stod att finna 2020 i Burträsk. Det var en så liten mängd att det lät sig göras på ett par timmar. Den kalla våren gjorde avtryck i äppelblomningen över hela landet.
Men solen stod högt, gäss och änder sträckte längs älven och de två små äppellundarna vid älvbrinken doftade starkt av bokna äpplen.
Vid sådana här tillfällen brukar vi säga att tiden stannar men jag tror inte att det är helt riktigt. Tiden utvidgas snarare och vi blir för ett ögonblick medvetna om dess andra dimension. Det medvetandet ger, den frukt vi skördar bildligt och bokstavligt, tänjer alltså på själva definitionen av tid. Träd-tid.
En halv dags skörd i oktober-solen. Kan det och alla de möjliga händelseförlopp som följer, vertikalt och horisontellt, väga upp för allt det andra? Svaret är ja.
/Andreas Sundgren, grundare Brännland Cider
