När jazzpolisen knackar på

Det hände i ett tidigare liv att jag ibland lyssnade på levande musik. Alltså att jag, tillsammans med andra, satte mig ner i en konsert-sal för att lyssna på ett framförande.

Jazz, blues, folkmusik. Alla breda konstformer där många olika uttryck ryms inom en samma genre. Det var en del av upplevelsen, att musiken rymde många möjligheter till njutning. Som ett resultat är de också musikformer där lyssnarskaran är mångfacetterad. Med ett undantag. Ni som själva är intresserade av musik vet vilka jag talar om.

Det funkar såhär. Du går på en konsert på Umeå Jazz-festival med Stina Nordenstam. Hon har samlat en makalös skara med-musikanter, samtliga välkända, ja i något enstaka fall världsberömda, musiker, utövare, i den breda genren jazz. Bara det faktum att de är där borde vara trovärdighetsgaranti nog för att Stina är en exceptionell utövare i genren själv. Att hennes låtskrivande och musicerande tänjer på uttrycket, vitaliserar det.

I pausen då du (eventuellt) njuter ditt glas ljummen bag in box Chardonnay hamnar du bredvid en liten grupp män. De är alla märkligt lika varandra. De visar upp en blandning av ointresse och stillsam plåga. Eftersom du själv verkligen har upplevt konserten inte bara som bra utan rentav mycket bra, både Nordenstam och bandet i intensiv högform, så blir du nyfiken. Har du och männen varit på två olika konserter? Eller har de alla mycket plötsligt fått precis samma virus?

Du dristar dig till att fråga vad de tyckt så långt. Du lägger till, innan de hunnit svara, att du själv upplevde konserten som fantastisk, driven, berikande.

Det första, att fråga, är kanske ett misstag, det sista, att ösa beröm över konserten, utan tvekan. En av männen (vilken är svårt att säga, de är som sagt mycket lika varandra) nedlåter sig till ett svar.

”Det är väl okej. Men det är inte riktig jazz”.

Och där är det. Du har stött ihop med jazz-polisen. De vars uppgift i samhället det är att se till att jazzen inte smutsas av något annat än det äkta uttryck med vilket gud begåvat den här lilla gruppen individer förmåga att urskilja.

De finns överallt, blues-poliserna, rock-poliserna. Snubbarna som säger “man kan göra så, men det är inte rätt”. Kuriöst nog är de nog så ofta samma individer som rör sig mellan sammanhang. Kanske är de som agenterna i The Adjustment Bureau. Utsända av en odefinierad högre makt för att “justera” verkligheten.

Det är inte det att jag föraktar snobbism, tvärtom, det finns inte så lite snobb i mig. Få kan som jag vara föraktfull på lösa boliner. Jag har heller inget problem med konservatism, den är ofta en viktig gräns mot förändring för förändringens skull. Men att kokettera med sin okunskap eller bristande vidsynthet eller förneka det oföränderliga faktum att världen förändras är, ja hur ska jag uttrycka det…eh…jävligt dumt.  Även när jag gör det.

Du gissar säkert vad det är jag vid det här laget vill komma fram till eftersom det här inte är ett forum vars syfte är att diskutera musik. Exakt. Vin-polisen.

Vin-poliser finns överallt. Jag träffar vin-poliser fysiskt eller online säkert varje vecka. Senast i samband med en annan text jag skrev och publicerade häromdagen om definitionen av vin och varför vi betraktade oss som vinmakare. Texten fick mycket stöd så långt ifrån alla reaktioner var negativa men några var undrande och ett par rent fientliga. Och medan det är sant att man aldrig ska argumentera med idioter eftersom det slut blir svårt att se vem i samtalet som är en idiot så blir den negativa responsen, om aldrig så liten, ändå det som för mina resonemang vidare.

Det är sällan vinproducenter som är vin-poliser även om det händer. Ofta är det personer som står vid sidan av den faktiska produktionen av ett vin som kan kosta på sig att ha en åsikt som är extrem. Att vara snobb som kritiker är ett spel med näst intill obefintliga insatser för kritikern. Det finns inte mycket att förlora på att inta en position som är så smal att den inte går att se om inte ljuset faller precis rätt.

I mina sämsta stunder kan jag verkligen omfamna den gamla idén om att kritiker av en viss typ är sådana människor som inte själva kunde blir författare eller rockstjärnor även om jag vet att det är osant, elakt, svepande och synnerligen okonstruktivt.

Jag behöver dessutom inte särskilt ofta bli förnärmad över att kritiker inte ”förstår” oss därför att våra viner nästan alltid har mötts med stor generositet och kärlek från en bred skara människor. Något jag är mycket tacksam för.

Men det är en sak att bli sedd och få bra recensioner om det faktum att man är en katt bland hermelinerna är det som samtidigt hindrar en från att på allvar bli kritiserad, granskad och därmed fullt ut sedd. Det senare är utan tvekan en känsla jag ibland upplever visavi Brännland Iscider.

För kritiken har en viktig uppgift att fylla som en producent aldrig kan. Att vara en brygga mellan konsument och producent och att genom bra kritik utveckla alla delar av kedjan.

Vad är då bra kritik? Det är en evighetsfråga inom litteratur och musik och jag kan inte ge mig in i djupet på den diskussionen eller definitionen med trovärdighet.

Men jag tänker ändå förstås, likt många vinpoliser före mig, ge uttryck för en åsikt.

1. Bra kritik behöver vara påläst. För att ta ett exempel; en vinkritiker måste förstå vad vinproduktion är, något som verkligen ganska sällan är fallet, och förstå det på ett mer djupgående sätt än att bara vara anhängare av en viss typ av vinmakeri eller vag, ofta avgränsande, idé.
2. Bra kritik måste vara välformulerad. Den måste kunna förmedla kritikerns kunskap i en begränsad kontext och sätta den i relation till bedömningen av ett verk eller vin, upphovsman eller producent så att den som tar del kan tillgodogöra sig kontexten såväl som bedömningen. Ja, kanske kan man koka ner bra kritik till förmågan att förmedla kontext brett oavsett genre eller verkshöjd? Ljudet av smällande dörrar ni hör är ljudet av litteraturpoliser som kliver ut ur rummet.

När vi på Brännland Iscider nu driver vokabulären kring våra egna viner mot den vokabulär som nyttjas för vin finns möjligheter och risker med det för oss. Riskerna kanske större än fördelarna.

Till vår fördel förstås att bilden av oss och det vi gör kanske får ett språk som fler kan förstå. Man (jag talar till landets vinpoliser här, ni vet vilka ni är) behöver inte hålla med om att det vi gör är ett vin, det är en del av poängen men om man vill hävda att det inte är det så behöver man nog vederlägga resonemanget samlat och påläst.

Till vår uppenbara nackdel är att våra viner på allvar till slut jämförs med de viner som kommer från våra förebilder i druvvinsbranschen och att våra viner i det ögonblicket befinns alltför svaga. Idag är Brännland Iscider fortfarande något som förvånar de flesta positivt eftersom de hade räknat med något annat från en ”cider”. Om vi plötsligt jämförs med ett druvbaserat isvin från Kracher är det inte säkert att vi håller måttet i allas ögon.

Brännland Iscider har som sagt haft den stora förmånen att mötas av god kritik i nästan varje steg av vår utveckling. Det är fantastiskt och har utvecklat och sporrat oss mycket men frågan är om vi håller den kvalitet som det förespeglats oss och konsumenterna. Svårt för mig att veta. Med mindre än att det plötsligt och mycket snabbt växer upp en bred iscider-industri i Europa med vilken vi och kritikerna kan jämföra oss (vilket framstår som osannolikt) så är det enda alternativet som vi ser det att jämföra Brännland Iscider med och beskriva våra viner som motsvarande druvviner. För min egen del kan jag bara bedöma vår nivå genom att betrakta helheten. Det är så jag själv har kommit till slutsatsen att det jag sysslar med är vin och att jag alltså är vinmakare.

Om priset för större öppenhet är att vi får sämre press under en period för att vi verkligen till sist blir bedömda jämte söta druvviner utifrån kritikernas gedigna kunskaper om hur vi och andra producerar söta viner så vete rackarn om det inte är värt det. Jag vet inte hur vi annars skulle kunna veta vad vi eventuellt inte gör bra eller inte kan göra. Återigen, bra, gedigen kritik kan hjälpa oss vidare.

Däremot kan varken vi eller någon annan ta kritik på allvar om den är uppenbart okunnig kring det den bedömer och vilar den okunskapen på ett öppet ointresse för att lära, något som ibland är fallet.

Jazz-poliser väljer ofta princip framför njutning och besitter en ängslan som matar en tvärsäker högljuddhet vilken i sin tur exponerar ställningstagande och okunskap samtidigt. De bedömer negativt allt som inte lever upp till en prestations, stil eller teknisk nivå som de inte har den första aning om hur man når. De är ofta proponenter för, eller experter på, bara en enskild sak därför att det isolerar deras resonemang från jämförelse och granskning.

Problemet med jazz eller blues eller vin är, som jag har lyft tidigare, att de inte bara är en sak, utan företeelser som rymmer många uttryck, traditioner, råvaror och som ett resultat, har potential att samla (unikt) mångfacetterade grupper människor.

Vi behöver kanske ett forum i Sverige där producenter och kritiker kan mötas i en öppen, påläst dialog. Om det är i form av ett fysiskt möte eller redaktionell plats i en etablerad publikation eller något annat sätt låter jag vara osagt. Utgångspunkten, som jag ser det, att producenter med tiden måste vilja bli bedömda från allt striktare kriterier och att kritikerna möjligen, uttryckt med ödmjukhet för mina egna begränsade kunskaper, skulle vara i behov av levande kontinuerlig utbildning.

Jag pratar inte om ett forum där allt är härligt. Lika dålig som den smalaste av snorkiga positioner, är att anamma en som är så bred att man inte kan se den även om ljuset faller rätt eftersom den inte har några synliga gränser.

Kritik kan varken vara fri från bedömning eller gränsdragningar men måste stå stadigt förankrad i riktig kunskap och ömsesidig respekt.

Vin-poliser gör mig bättre på flera olika sätt, men knappast som vinmakare.

/Andreas Sundgren