Dessertviner
15 april, 2021

Söta viner, del 1; varför glömmer vi söta viner?

I modern vinkultur har söta viner förpassats till periferin. Varför är det så? Vad är det som är svårt med sött vin? Och är det så att vi inte dricker det för att vi inte tycker om det eller är det så att vi inte tycker om det för att vi inte dricker det?

När Brännland Cider började producera och sälja iscider kommersiellt 2013 var det ingen som trodde att vi skulle klara av att hålla oss kvar i Systembolagets fasta sortiment mer än sex månader. ”Bli inte ledsna om ni åker ut efter bara en försäljningsperiod” var det någon som sa. ”Det är ett sött vin och dessutom ett sött fruktvin.”.

Söta fruktviner var då kanske inte Systembolagets mest hett eftertraktade produktkategori. Det dominerades av produkter vars ambition inte nödvändigtvis var (eller är) att förmedla ursprung och njutning på samma sätt som ärliga, ambitiösa druvviner.

Så SÖTT & FRUKTVIN. Dubbelfel liksom. Men vi hade tur. Svensk cider hade inte på mycket länge varit en bransch med kvalitativa ambitioner och vår lätt megalomana inställning till det vi ville göra fann gehör; först bland en handfull vin-journalister och sommelierer och sedan bland en liten grupp konsumenter av sorten tidiga brukare.

Det var inte det att våra första årgångar Brännland Iscider var så enormt bra i jämförelse med andra motsvarande viner (även om vi såklart är stolta över alla årgångar) utan att de var bättre än någon hade förväntat sig att de skulle vara.

Snart tio årgångar senare finns Brännland Iscider i flera olika skepnader i Systembolagets fasta sortiment och kvaliteten är nu sådan att den faktiskt kan jämföras med motsvarande söta viner producerade med vindruvor som råvara.

Bästa betyg. Krogar med Michelinstjärnor. Prisvinnare gång på gång. Men fortfarande en anomali? – Foto Johan Gunséus

 

Ett svenskt sött vin gjort på svenska äpplen har funnit en publik som, sett över tid, sakta växer. Det går alltså att sälja sött vin även från fruktvinshyllan. Ändå får Brännland Iscider betraktas som en slags anomali. För sött vin är fortfarande ”svårt” eller ”irrelevant” i modern vinkultur och inte bara i Sverige. Sött vin har inte fått fäste bland konsumenter på samma sätt som andra viner, vintyper, vindistrikt, produktionsmetoder.

För oss som producenter, proponenter och motvalls i största allmänhet, är det här mycket frustrerande. Jag ska försöka att bena ut det. Osäker om ni kommer att kunna förvänta er ett entydigt svar. Men jag betar av de aspekter jag kan se. Jag börjar med,

HÖGT PRIS

Högt pris. En mätpunkt som fungerar i många produktsammanhang för att kommunicera en produkts exklusivitet; ju högre pris desto högre korresponderande åtrå från konsumenten och desto färre exemplar för köpare att konkurrera om.

Om högt pris är ett mått på en produkts status så klarar sig söta viner utomordentligt väl. Av världens 50 dyraste viner är 12 stycken söta. 75 centiliter av mytomspunna Mosel-producenten Egon Müllers  Trockenbeerenauslese går loss på i runda slängar 130.000 kronor och eftersom de få flaskor som produceras årligen alla säljs så får man anta att det finns kunder som vill ha dem och är beredda att blada upp.

Egon Müllers Trockenberenauslese

Men söta viners status verkar inte på samma sätt som andra produkters få draghjälp av att en liten grupp av de viner som produceras bara kan konsumeras av de 0.01 procenten.

PRESS

De ledande europeiska vinmagasinen täcker in söta viner i den mån de också ingår i ett av branschen som helhet prioriterat distrikt. Den som har tur kan stöta ihop med en artikel i Decanter om varför 2:a etiketterna i Sauternes är mer prisvärda än motsvarande egendomars grand och premier cruer eftersom Sauternes är en del av Bordeaux.

Men sådana texter är undantag snarare än regel. Den absoluta merparten av de artiklar som skrivs om vin berör torra viner. Logiken är förstås delvis att det produceras mycket mindre sött vin än torrt men det är inte bara det som styr redaktionell prioritering eftersom man nog så ofta väljer att skriva om torra viner vars existens liknar ett rykte mer än en de facto vätska.

Ett annat närliggande exempel är de årliga artiklar i svensk vinpress där vinskribenter ombeds av läsare att tipsa om viner med stor lagringspotential som inte kostar detsamma som en liten bil. Sött vin lyser helt med sin frånvaro i texterna. Det är konstigt eftersom det inte bara är så att söta viner lämpar sig bättre än andra kategorier att lagra under lång tid utan också därför att kategorin (med undantag för en del av de ikoniska vinerna på 50-dyrast listan) är löjligt underprissatt.

POSITION

Om man vänder sig till de stora analys-bolagen som följer vinförsäljningen globalt och publicerar rapporter och statistik över vinbranschens rörelser för att ta reda på mer om hur marknaden ser ut så får man svaret att söta viner inte följs i en specifik kategori därför att det inte är ett ”dynamiskt” segment och därför ointressant ur industri-synvinkel. Det är en intressant slutsats att ett segment som ingen följer inte är värt att följa.

”AUTENCITET”

En yngre konsumtions-generations starka intresse (ja skulle man kunna säga besatthet?) av det som uppfattas som autentiskt och hantverksmässighet borde gagna söta viner.

Söta viner är svårare att göra, kräver mer råvara och produceras därför i mindre mängd till större risk för producenten. Om sättet en vara är producerad är relevant för konsumenten borde söta viner alltså vara en av de där produkterna som aldrig någonsin förlorar sin relevans som handelsvara. Lite som guld. Eller diamanter. Eller väldigt dyra cyklar utan fungerande broms.

En Passito från Pantelleria
Kan man få mer autencitet än härifrån?

 

Söta viner tillhör också de viner som har längst historia. Om du köper och dricker ett sött vin, en Passito, från den italienska ön Pantelleria nära den Tunisiska kusten, tar du del av en tradition som har minst ett millenium på nacken (för ett par ynka hundralappar ska tilläggas). Om du inte vill dricka vinet omedelbart kan du spara det mycket länge. Vi pratar inte fem, tio år utan mer fem, tio decennier.

LÅGT PRIS

Intressant nog intar söta viner, samtidigt som de tillhör bland de absolut dyraste vinerna i världen, också en marknadsposition som innebär att de tillhör de billigaste i världen. Tillgången till toppviner från topp-producenter är, som ett resultat av att söta viner är så underskattade, betydligt mer demokratisk relativt andra typer av vin. Som vinkonsument får man mer för pengarna helt enkelt, bortom att vinerna som sagt lagrar mer robust under betydligt längre tid. Och priserna är inte bara låga i relation till vad man som konsument får för pengarna utan också i en absolut mening då söta vinproducenter måste göra avkall på pris eftersom marknaden inte värdesätter kategorin.

Ett sådant fenomen brukar inte få vara ifred särskilt länge från gentrifiering med efterföljande status-expansion, tänk kniv-söder vs nu-söder, men inte söta viner.

Man frågar sig vad som ligger bakom de här motsägelserna; att söta viner inte betraktas som intressanta för en bredare grupp konsumenter och inte värdesätts trots att de intar en absolut topp-position bland världens mest eftertraktade lyx-produkter och samtidigt är en kategori i vilken det är lätt för en konsument att hitta exceptionella viner (för evigheten) till priser som liknar brandutförsäljning i en second hand-butik. Eller för Brännland Ciders del, att ett isvin gjort på svenska äpplen förutspåddes vara kortlivat och omöjligt att sälja men att kurvan istället gick åt motsatt håll.

Gillar du inte söta viner?
Nope. Gillar inte söta viner. Vill inte smaka.

 

När vi presenterar Brännland Iscider för konsumenter för första gången är reaktionen hos många att de ”inte tycker om sött vin” och att de inte vill smaka. Det ska man såklart respektera men det lyfter frågan om vilket sött vin det är som har skämt smaklökarna så mycket hos ett folk att en hel kategori av högkvalitativa, traditionsrika och mångskiftande viner sorterats ut ur det allmänna medvetandet?

Är det vuxenblivandets fyllor på Blue Nun och Aurora? Är det otur helt enkelt; fel sött vin i fel sammanhang? Samtidigt är det väl ingen som har slutat dricka Chianti för att de någon gång gjort misstaget att äta tonfisksallad samtidigt? Eller har vi slutat dricka Chianti också?

Kanske skäms vi för att erkänna att vi tycker om det som är sött. En till mig närstående person brukade ha mörk, dyr, ganska snobbig choklad liggande framme men mitt intryck var att hen i hemlighet mest åt Marabou Schweizernöt eller Tarragona.

Dricker vi inte sött vin därför att vi inte tycker om det eller tycker vi inte om sött vin därför att vi inte dricker det?

Personligen tror jag att huvudorsaken är tråkigare, att det har med rationalitet att göra. Eller kanske snarare bristen på rationalitet.

Vi lever i en tid där allt mer ska kunna kvantifieras, benchmarkas, tabell-föras, beräknas, utvärderas och vara skalbart i form av en value-added deliverable.

Helst i ett färgglatt excel-blad med paj-diagram.

Vin har blivit programmatiskt. Konsumtionens två ytterligheter spänner mellan lägsta möjliga literpris i papplåda i ena ändan och statusmarkör i den andra.

I en sådan tid hamnar söta viner på efterkälken eftersom det inte finns några rationella skäl att konsumera dem. Det är ingen idé att fråga sig varför någon dricker sött vin eftersom det är helt omöjligt att veta och en diffus aktivitet även i jämförelse med konsumtion av andra typer av vin. Det är samma sak som att försöka ta reda på varför människan började sjunga, vad som är bra och dålig konst, eller om de nya Star-Wars filmerna har förstört precis allt för alla.

Sött vin är emotion. Sentimentalitet. Bitterljuvlighet. Nostalgi. En reva i rum-tid väven. En påminnelse om vår dödlighet. Vinet kan lätt leva längre än de flesta som dricker det.

Det där skapar otrygghet hos de delar av konsumtionsbranschen som vill kunna mäta, väga och sortbestämma med hjälp av hårda siffror. Söta viner kan inte med lätthet diskuteras som en produkt vars egenskaper kan kvantifieras, varumärkes-beskrivas och förpackas.

Kanske är de alltför komplexa, alltför tidlösa. Och, som allt som är verkligt tidlöst, en osäkerhetsfaktor. Om man då behöver klä i ord att något inte är tillräckligt användbart i relation till en eller annan modell så är avfärdandet den enklaste vägen att gå. Det påverkar tillgången till kategorin, konsumtionsmönstret och i förlängningen attityderna till kategorin.

vino di meditazione
Meditation. Helt utan en app. Helt icke-rationellt. En reva i rum-tid väven.

Den italienske författaren och vinkritikern Luigi Veronelli myntade ett uttryck för (bland andra) söta viner; han kallade dem för ”Vino Di Meditazione”.

Men meditation är ju hetare än någonsin? Ja kanske i form av en app för ”mindfulness” som effektivt kan förstöra (alternativt uppta) de precis åtta minuter du har på dig mellan automatkaffet och nästa onödiga möte. Men som en stund i djup kontemplation över något irrationellt och outgrundligt som minner om livets skörhet och ställer frågan om vår plats i universum? Knappast. Romantik av den sorten kan inte sammanfattas i en tag-line. Även om jag måste erkänna att till och med jag har försökt.

Om man behöver motivera drickandet av söta viner bortom civiliserad, moderat, äventyrslysten njutning så skulle man kunna påstå att en stunds meditation med en stor kupa sött vin är själva definitionen av en motståndshandling. Det är långsam revolution att dricka sött vin. Eller, för att citera Luigi Veronelli igen (han var lite av en citatmaskin), fritt översatt,

”Stora viner är rena, rationella, harmoniska och därför per definition anarkistiska.”

Så påminn mig igen, varför glömmer vi söta viner? Det är som sagt inte helt lätt att svara på men det som oftast händer om den som sagt ”jag tycker inte om söta viner” ändå vågar prova en munfull iscider är att de utbrister ”men det här var ju gott”.

/Andreas Sundgren, grundare, Brännland Cider